Jag är en helt vanlig 40 årig mamma som är bipolär. Min missbrukande, dysfunktionella biologiska familj med  psykisk ohälsa kommer också upp (och hur det påverkar mig).
Och i bland pratar jag om helt vanliga saker :)

mail@trasdockan.com

Eftersom jag ska ut i arbetslivet igen, har jag börjat kolla läget lite; läser linkedin och filar på mitt cv. Något som slår mig är att ord som "ansvarig" och "leder" följer som en röd tråd, varenda person har till minst 75% av sitt arbetsföra liv varit chef på något ställe. Varför jag reagerar är för att jag själv inte drivs av det. Jag avskyr att vara chef och leda andra; jag älskar att jobba, men jag vill vara personen i mitten. En i teamet. Den som går hem till sin familj klockan fem och gör det som känns viktigt för mig själv och mina barn. Är det så fel?

Jag får alltid en frågande min när jag försklarar det här för någon. Första kommentaren brukar vara "men du är ju smart, klart du skulle kunna vara chef!" Ja, jag är både smart och har ledaregenskaper, men det innebär inte att jag vill ha den positionen i yrkeslivet, eller göra karriär. Jag är extremt familjeorienterad och blir genuint lycklig av samtal, att dela mitt liv med mina barn och andra människor jag älskar. . Jag har redan gjort hela biten med att söka mig till okända områden, fick klara mig själv sen jag var tretton och har definitivt gjort min del av sökande och utforskande. Nu har jag landat, och min dröm är inte längre att se hur långt jag kan gå, utan jag vill stanna där jag är.

Läs hela inlägget »

2012 låg jag och skakade frenetiskt i en sjukhussäng, bokstavligt talat; en stor del berodde på smärta eftersom jag precis vaknat efter att de spikat in fyra skruvar i ryggraden, tagit bort en kota och ersatt den med ett inplantat. Men jag skakade också av rädsla. Jag är väldigt rädd för sjukhusmiljöer.

Doktor A knackade på dörren och hade två kaffe med sig. Han frågade det vanliga, det han skulle som läkare. Hur mår jag? Behöver jag mer smärtstillande? Vill jag veta något om operationen?

Jag tittade ner och undvek ögonkontakt; skakade på huvudet och mumlade "tack det är bra". Han satte sig på stolen bredvid sängen och sa "det här var inte ditt fel" 

Han var tyst en stund, sen sa han "du har många frakturer från din barndom och upp i åldern" Han la laptopen åt sidan och tittade rakt på mig "det var inte ditt fel".

Jag vet inte vad som hände, det var något med hans sätt att föra sig. Väldigt direkt och förtroendeingivande; och efter det började jag prata. Berätta om allt jag varit med om, det bara rann ur mig. Han tittade intensivt på mig och sa det igen "det här var inte ditt fel", men han la till "jag ser rätt många skador från våld och trauma så det är inte första gången jag sett det här, och det är väldigt vanligt att patienten tar på sig skulden själv, men det är till och med fysiskt omöjigt att du orsakat de här skadorna själv. Det ligger en hel vetenskap i att kunna läsa av hur skador uppkommit och, ja... Kortfattat har de tillkommit från yttre våld, i vissa fall särskilt brutalt och jag skulle gissa på sadistiskt" 

Det är svårt att förklara, men den där masken jag haft alla år, den bara föll. Det var första gången jag förstod att det inte varit mitt fel, och doktor A fortsatte att vara ett stort stöd för mig. Genom sin mycket speciella personlighet, nådde han mig. 
 

Läs hela inlägget »
Jag lider av  sjukhusskräck och undviker i möjligaste mån att befinna mig på ett. Men 2011 var jag tvungen att erkänna för mig själv att jag måste låta en läkare titta på ryggen. Jag har alltid haft ont, men mina föräldrar tog mig mycket sällan till vårdcentralen eller något annat ställe där "myndigheter la sig i". 

Jag måste ha haft änglarna på min sida, för jag hittade precis rätt läkare; doktor A. Han var inte charmen själv, snarare väldigt rak på sak, men det behövdes också. Jag har alltid haft lätt för att skämta bort saker (på gott och ont). Han visade mig röntgenplåtarna och pekade ut ställen som behövde opereras. Jag blev en aning chockad, var det SÅ illa? A tittade på mig och sa "du har mer än fem felläkta frakturer på ryggrad och bäcken, att du ens går är ett mirakel." Han hjälpte mig förstå vad det handlade om. Att det var ett resultat av regelbundna hårda slag eller fall där det uppstått blödningar och frakturer, men eftersom jag aldrig fått läkarhjälp, hade kroppen försökt läka sig själv. 

Under de närmaste sex åren var A min närmaste alierade, som metodiskt och med stor skicklighet sakta byggde upp mig igen. Nedre delen av ryggraden fick stelopereras, en kota byttes ut, ryggmärgskanalen rensades, nerver lades på rätt ställe, ett diskbråck blev lagat och slutligen stelopererade han mitt bäcken med sex titaniuminplantat. 

Under alla år som operationerna pågick, växte även en djup vänskap fram.  Han räddade inte bara min kropp, han räddade mig.
Läs hela inlägget »
Etiketter: ryggen

Jag satt och funderade lite allmänt över relationer och mitt äktenskap som gick i krasch. Det krävs naturligtvis två för att det ska funka och jag ser helt klart min del i det; men något fick mig förvånad då en vän till mig frågade om min relation till min pappa. Hon bad mig räkna upp tre tillfällen som var betydelsefulla för mig. Jag tänkte och tänkte, men jag kunde inte komma på en enda. Han avskydde att vara hemma, pratade aldrig med mig mer än fraser som "nu är det mat" och kramar delade han inte heller ut. Tvärt om var han en väldigt kylig människa som fick en att vilja byta rum bara han tittade på en. Det enda längre samtalet jag minns med honom var när han ringde och frågade om jag kunde hjälpa honom undkomma skatt genom att skriva falska kvitton.

Plötsligt slog det mig att jag hela livet inte ens förväntat mig att bli bra behandlad. Förstå mig rätt nu, jag är vuxen idag och kan inte skylla allt som är svårt på mina föräldrar eftersom jag är ansvarig för hur jag lever och väljer att låta saker påverka mig. Men jag kan se en röd tråd i hur jag famlat runt i livet. Jag har helst saknat verktygen för hur man är i en relation. 

Läs hela inlägget »

"Jag vill inte leva mer".

Mamma låg i en pöl av blod, och hela min värld stannade för en stund. Hon 
viskade fram sina ord, medans jag tog tag i hennes klena kropp, och lyfte upp den. Lyfte den, ännu en gång. Jag var ensam hemma den kvällen, året var 1989 tror jag. Jag var hur som helst runt tretton år då. Pappa var bortrest igenom sitt arbete, och syrran var på rymmen. Mamma hade haft en av sina många fester, med allt som hör till. Sprit, droger, män och allmän perversitet. Under kvällen hade många av hennes "vänner" sökt upp mig. Bankat på min låsta dörr, och försökt att komma in. För mig var det inget ovanligt. Jag hade lärt mig att "hennes män" alltid gjorde så. För mig var det normalt att de åtminstone skulle försöka att våldta mig. Sov alltid med en kniv under kudden. Jag hatade dem allihop. Alla män, pojkar, killar; va fan man nu än kallade dem.  Och de var avskyvärda. Äckliga. Djuriska.

Ambulansen kom den kvällen. Hämtade min mamma, och lämnade mig ensam kvar eftersom jag ljög och sa att jag skulle sova hos min moster. Jag var tretton år då. Kände mig som hundra... När de åkt började jag att städa. Skrubbade bort blodet. Skrubbade bort verkligheten. 

Ett par veckor var det lugnt; det kunde vara så mellan varven, utan logiska anledningar var vi som vilken familj som helst. Men plötsligt skiftade allt som ett kalejdoskop.

När jag kom hem från skolan frös jag plötsligt till is. Musiken från Roy Orbinssons "Only the lonely" slungas ut i högtalarna, och man hör nästan inte skriken då. En sjuk stämning infinner sig; bisarr. Mamma lyssnade alltid på den skivan när hon började att missbruka. När "hennes andra jag" kom fram. Den avskyvärda, kalla människan. 

Möbler välts, saker går sönder. Skrik. Någon tjuter som ett djur. Ett rent inferno. Mamma skriker: "Du suger kuk va? Suger den som en jävla bög". Orden är menade för min pappa. De har ingen relevans. Orden hon använder har bara ett syfte. Förnedring. Mammas inre demoner kommer fram. Hon ser inte längre verkligheten, utan slår honom, min pappa, och han faller. Hans ögon börjar plötsligt blixtra och min ryggmärgsreflex reagerar direkt, nu blir det krig. Blodet rinner från kroppar och väggar. Jag går i mellan, och de backar för en stund. Sen börjar vi om. De skriker, gråter, blöder. Till och från ser jag allt i ultrarapid. Hur vi springer runt, vansinnigt. Allt till tonerna av "Only the loney". Natten är lång. Allt handlar om att ständigt överleva rent fysiskt. Jag hinner tänka "jag ska överleva det här, och när jag väl lämnar det här stället, ska jag gå och gå och aldrig mer komma tillbaka" 

Sen… Kanske tre dagar senare, sitter vi vid frukostbordet och äter. Jag, syrran och mina föräldrar ser jättelyckliga ut. Blodfläckarna på väggen är bortskrubbade, och vi pratar inte om vad som hänt. I stället pratar vi om vädret, eller något roligt program vi sett på tv. Vi pratar aldrig om kaoset.Aldrig om våldet. Vi skrubbar bort det, precis som blodfläckarna på väggen. Sen, om låten "Only the lonely" råkar komma på radion, så skrattar vi bara. Det blir som ett skämt, inget allvarligt. Verkligheten är relativ för oss…. Vi kan inte prata om kaoset, då går vi sönder. Alla...

 När jag lämnade föräldrahemmet hände något, jag vägrade att följa våran hemliga kodex och spela med. Det är en lång väg fram till att bli hel igen, och jag är fortfarande inte där än. Men det är som man säger, sanningen släpper dig fri
 

Läs hela inlägget »

Jag kommer trött hem en kväll. Vrider om nyckeln i dörren och hör hur mamma och hennes vänner härjar runt i huset. När jag kommer in i hallen står en främmande man där och stirrar glas-artat på mig med ett flin "här kommer en snygg tjej till", säger han roat. Jag är tretton år, knappast 
"kvinna", men det stör honom inte. Jag går snabbt upp i mitt rum och låser om mig. Drar på stereon på högsta volym med min Guns´n roses skiva. "Jaha, nu då?" tänker jag. Det gör så ont inuti. På samma gång är det tomt där inne, jag har slutat känna på ett sätt. Kaoset är så vanligt för mig, jag märker inte längre hur fel allting faktiskt är. Sen går jag in på toaletten och väger mig. 48 kilo, herregud, jag är fet!, konstaterar jag. Jag är 1:64 cm lång och tycker att 48 kilo är att vara fet. Jag stoppar fingrarna i halsen och kräks upp det jag tidigare ätigt. Pizza med mina vänner. Bland dem, kompisarna, är jag känd för att älska pizza. De de inte vet om är att jag alltid kräks upp den efteråt. På gympan är jag alltid "lat". Min lärare fattar inte varför jag inte anstränger mig. Till min syster har han sagt att han VET att jag är skit-duktig, men att jag är alldeles för lat för att orka bry mig. Jag är inte lat, bara utmattad. Vad vet han om att aldrig sova och att aldrig ha näring i 
kroppen? 

 

Läs hela inlägget »

Själva diagnosen "bipolär" fick jag 2009 då jag skilde mig från mina barns pappa. Jag hade växt upp med min mammas psykiska ohälsa och missbruk, och själv mått väldigt dåligt; utan att riktigt få någon bra hjälp med det. Vid det laget hade jag träffat mer än 80 läkare, psykologer, kuratorer, psykiatriker och fått diverse diagnoser som "svår depresion", "ångest", "pts", impulsstyrd osv
 
Allt började med den svåraste och djupaste depression jag någonsinn upplevt. Jag hade precis flyttat till en egen lägenhet efter separationen, och äntligen börjat få lite ordning på alla rutiner som nybliven ensamstående mamma. Allt rasade och jag slutade att äta och levde knappt, jag överlevde. Barnen fick vara hos sin pappa medan jag kämpade för att bli frisk och tur i oturen hamnade jag hos en mycket duktig psykiatriker, "Maria". Hon tog sig tiden att läsa min långa journal som genom åren blivit större än en bibel. Hon ställde frågor och konstaterade att jag helt klart var bipolär. Och så här i efterhand kan jag själv se mönstret. Jag hade ju precis samma sjukdom som min mamma! Mamma hade förvisso aldrig accepterat någon diagnos, men man såg likheterna mellan henne och mig så klart, när man visste vad man skulle leta efter. I perioder var jag jättedeprimerad för att tillfriskna en period och sen kom manin. Man sprutade ideéer, var kreativ och det kändes som att man skulle kunna lösa alla världens problem. Men sen rasar man, för man sover knappt.  Man blir nervös, irriterad på alla som inte "fattar vad man menar", enorma svårigheter att lösa problem. Det här hände inte alltid, jag hade också långa skov av normalt liv. Särskilt nu när jag är medicinerad, då kan jag knappt minnas sista skovet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: bipolär